Är det verkligen möjligt att hitta någon på internet som man trots att man inte ens träffat personen IRL bryr sig väldigt mycket om och som man bara vill ska ha det bästa här i livet? Någon som man mer än gärna skulle ställa upp för i vått o torrt... Hade någon sagt detta till mig för några år sedan så hade jag skrattat, skakat på huvudet och sagt: no way! Men uppenbarligen så gick det... Är jag kär i henne? Njae, kär är väl att ta i då man nog måste träffas först, men jag vet att jag bryr mig jättemycket om henne! Tycker hon är en jättefin tjej med en underbar personlighet och kunde jag så skulle jag trolla bort hennes smärta.. För mig är det helt obegripligt att inte de killar hon träffat insett detta och behandlat henne så som hon förtjänar att bli behandlad dvs som en prinsessa och med respekt.. Tyvärr så har nu allt som kunnat gå fel i vår kontakt gått fel när egentligen allt borde gått rätt! Tycker detta är jättesynd då jag är 100% övertygad om att vi skulle kunna ha det fantastiskt kul ihop då vi har många gemensamma intressen och värderingar.. Men ibland så överreagerar man (man=jag) och fattar i ett visst ögonblick mindre bra beslut som man sedan ångrar... För vem vill bli sedd som en jobbig person av någon som man bryr sig mycket om? Önskar att hon och jag bara kunde sätta oss ner någonstans och prata igenom allt så att vi kan lämna alla tråkigheter bakom oss och börja göra alla roliga saker som jag vet att vi skulle kunna göra ihop!! Finns så mycket jag skulle vilja säga till henne! Jag vill att hon ska, om hon läser detta, veta att hon kan kontakta mig närsomhelst om hon känner att hon behöver någon att prata med, även om det sen råkar vara mitt i natten och jag är jättetrött...

Mina tankar idag går till dig T!! Blev så ledsen när jag läste vad som hänt dig.. Det är så förbannat jävla orättvist & jag hoppas av hela mitt hjärta att allt ordnar sig för dig och lille Adrian!!!

http://blogg.aftonbladet.se/887

Önskar det fanns något jag kunde göra för dig, men är helt hjälplös... Kan bara ge dig allt mitt stöd!! Gör det du också, du som läser min blogg och ge min vän allt det stöd hon, hennes lilla mirakelbaby Adrian och Adrians pappa såväl behöver i denna jättesvåra stund!!

Pratade med en ny nätvän från norra Norrland igår och blev väldigt glad när hon sade att hon tyckte att "den tjej som skulle få mig kunde skatta sig lycklig" och att jag var "one of a kind"=) Är så sällan man får höra sådant och sånt som verkligen gör en glad=)

De senaste dagarna har jag funderat mycket kring min långa ensamhet och när och om jag kommer att hitta min prinsessa som jag kan få skämma bort med all min kärlek, romantik, ömhet, respekt och trohet och få henne att känna sig som den lyckligaste kvinnan på jorden...

Det jag har kommit fram till är att min långvariga singelstatus inte bara har varit av ondo utan har gjort att jag om jag nu hittar min sessa så kommer jag att uppskatta och värdera ett förhållande på ett annat sätt än vad många andra gör.. Detta gäller särskilt de små sakerna som tex. att överraska någon med frukost på sängen, en liten ros eller bara en oväntad kram... Att kramas måste för övrigt vara något av det bästa som finns=) Blir så irriterad när jag hör hur vissa behandlar sin partner som skit när jag, liksom många andra som har varit ensam så länge skulle vara överlycklig av att få ha någon vid min sida och verkligen göra ALLT för den personen... Jag vill att min kvinna ska känna sig trygg i vissheten om att hon vid sin sida har en ärlig, trogen, kärleksfull kille som skulle göra allt för henne liksom jag väntar mig detsamma av henne! För rätt kvinna skulle jag även kunna flytta, ge upp en framtid inom det jag utbildat mig till bara jag har HENNE, ett jobb jag trivs med samt bra vänner och arbetskamrater... Ge och ta är ju viktigt i ett förhållande och vissa uppoffringar är ibland absolut värda att göra för att få uppleva det största äventyret och lyckan av alla här i livet -KÄRLEKEN!! Man behöver inte vara rik på pengar för att vara rik!

Dessutom så förstår jag också hur det måste kännas för de som så ihärdigt försöker att skaffa barn, men inte lyckas trots flera års försök... Vilken frustration de måste känna!

Därför är jag så glad för T:s och hennes ex skull att de nu efter flera års försök nu äntligen ska få ett barn!=)

På väg hem från promenaden idag så stannade jag till och handlade lite mat och någon gång då och då händer det även att jag tjuvläser tidningar i affären... (Fy på mig!=)) Idag var en sådan dag, men det som verkligen slog mig när jag tjuvläste tidningen var omslaget där det stod: "Vad skulle du göra om du bara hade en dag till?".

Jag erkänner, jag har funderat länge på detta ikväll och ju mer jag funderat desto jobbigare blev det då det fanns väldigt många saker man skule vilja hinna göra om ens återstående tid var så begränsad=) Det jag i alla fall VET är att jag skulle passa på att frossa och njuta av min favoritmat och favoritgodis.. Dessutom skulle jag vilja tillbringa tiden med mina nära och kära och dessutom åka ner till släktstugan, bada i den stora, kalla sjön och fiska i dypölen som jag så ofta fiskade i när jag var liten trots att fisken där inte väger mer än 1 kg samtidigt som solen gick ner en sista gång...

Hade jag en flickvän så skulle det bli lite annorlunda.. Förhoppningsvis en sista dag full med romantik, kärlek och minnen=)

Vad skulle du göra om det var dig det gällde?

(Inlägget kan komma att uppdateras...)

Läste på expressen idag om en tjej som bloggade om sin lillebrors cancersjukdom som olyckligtvis slutade med att han inte klarade sig=( Då min mamma gick bort i cancer (leukemi) så blir jag lika berörd varje gång jag läser om barn och unga som har cancer.. En film som jag inte kommer ihåg namnet på (drama) handlar om en kille som är bråkig i skolan o får som straff att vara med i en (tror jag det var) teaterpjäs där han träffar skolans "tönttjej"  som gör att han blir intresserad av henne, men det visar sig att hon har obotlig cancer... Hon får dock uppleva ett mirakel i form av kärlekens kraft! Den träffar en varje gång man ser den... Samtidigt är det ju så sjukt orättvist att bra personer ofta är de som försvinner först... Varför kunde inte människor som tex. Burmageneralerna försvinna istället för att leva tills de typ är 100?

Hoppas den lilla pojken fick fara till Nangijala!=)

Då jag nu är "arbetssökande" som det så fint heter så har jag en hel del tid för olika funderingar däribland på vad jag vill göra i framtiden.. De som är/varit arbetssökande vet att det inte alltid är så kul och att det är lätt hänt att man blir uttråkad med jämna mellanrum... Först och främst så hoppas jag få ett jobb som jag trivs med där jag har goda vänner och arbetskamrater, pengar är inte det viktigaste, bara jag har så jag klarar mig och några kronor över till att hitta på roliga saker med så är jag nöjd... Vart jag vill bo är inte heller så superviktigt, men vill ändå försöka hålla mig i södra Sverige... Underlättar ju om man ska träffa släkten här i Stockholm vid jul, midsommar och andra sammankomster... Norrköping vore inte så dumt då flera jag känner flyttat dit och fått jobb där... Då dessutom min kusin nu i höst ska flytta till Usa och plugga där i ca 4 år plus att en barndomsvän flyttar ända upp till Umeå börjar jag alltmer känna att det kan vara dags att prova på något nytt i en annan stad och hitta nya fantastiska vänner att umgås med... Ser vänner och familj som det viktigaste här i livet! INGA pengar i världen kan ersätta dessa ting och det tror jag nog att många med mig också tycker! Eller?

En annan detalj som finns i tankarna är att fixa körkort när jag väl har fått en fast tjänst...

Idag sändes begravningen av den 10 åriga Engla Höglunds i SVT, vilket ju har rönt stora protester mot beslutet att sända begravningen.. Eftersom jag tvingats uppleva 2 begravingar (min mamma och min morfar) funderade jag en hel del på hur det skulle varit om det varit min mammas begravning som direktsänts i TV och jag personligen hade definitivt inte velat att TV skulle sänt mitt sista farväl av min mamma... Däremot så kan jag förstå familjens beslut att dela med sig av denna händelse då de ju har lidit en fruktansvärd förlust samtidigt som de har en mycket jobbig tid framför sig och o den TV-sända begravningen hjälper de i deras sorgearbete så må det vara väl hänt. Dessutom har ju uppslutningen i sökandet efter Engla helt enorm med människor som letade dag och natt efter den lilla flickan, vilket också kan ha legat bakom deras beslut att TV-sända deras sista farväl... Jag vet inte...

Nu råkade jag sätta på TV:n i slutet av begravningsakten och får medge att det såg fint ut, men när SVT lämnade begravningsakten för en diskussion i TV-studion, då blev jag rejält upprörd och stängde av TV:n... Tycker det är osmakligt att ha en studiodiskussion och att om man nu överhuvudtaget ska sända en begravning så ska man bara sända aktens början och slut, inte hålla på och joxa med en massa studioprat..

Samtidigt, medan fallet Engla berör och upprör så är det desto mindre uppmärksamhet kring Saga och Max vilka begravdes idag.. Vet ni vilka jag menar? Inte?! Saga och Max var de två barn som brutalt mördades ungefär vid samma tidpunkt som Engla... I media kan man tända ett ljus för Engla... Men Saga och Max då? De är ju också döda... Varför uppmanas inte vi att tända ljus för de också?

Nu, idag,, den 9:e maj är det exakt 9 år sedan min mamma lämnade denna värld i sviterna av sin leukemi, något som skapade ett enormt tomrum... Det är inte klokt vad tiden gått fort... Finns så mycket jag önskar att hon hade fått uppleva, däribland att få vara med i höstas när jag presenterade mitt examensarbete och därigenom kom till ett avslut på min högskoleutbildning... Minns hur stolt och glad hon var när jag tog studenten ett år innan sjukdomen kom tillbaka för tredje gången... Minns att det även verkade som om himlen grät den dagen eftersom det på morgonen den 9:e var mulet efter att ha varit  vackert och soligt väder hela veckan innan..

Livet är sannerligen grymt.. Varför försvinner oftast de bästa människorna medan vissa envåldshärskare lever tills de är närmare de 100? Ödets nycker är sannerligen ett mysterium... Ska gå upp till minneslunden imorgon och sätta en blomma, en ros tror jag... Därefter gå upp och hälsa på min mormor och bjuda henne på en av de där kanelbullarna som jag bakade för några dagar sedan... Flera av de har dock redan hunnit ner i min mage...