Läste på expressen idag om en tjej som bloggade om sin lillebrors cancersjukdom som olyckligtvis slutade med att han inte klarade sig=( Då min mamma gick bort i cancer (leukemi) så blir jag lika berörd varje gång jag läser om barn och unga som har cancer.. En film som jag inte kommer ihåg namnet på (drama) handlar om en kille som är bråkig i skolan o får som straff att vara med i en (tror jag det var) teaterpjäs där han träffar skolans "tönttjej"  som gör att han blir intresserad av henne, men det visar sig att hon har obotlig cancer... Hon får dock uppleva ett mirakel i form av kärlekens kraft! Den träffar en varje gång man ser den... Samtidigt är det ju så sjukt orättvist att bra personer ofta är de som försvinner först... Varför kunde inte människor som tex. Burmageneralerna försvinna istället för att leva tills de typ är 100?

Hoppas den lilla pojken fick fara till Nangijala!=)